Toubab in Gambia

Jag tror inte att det fortfarande är några som läser här, och det kanske är lika bra. Jag kände i alla fall att jag inte riktigt avslutat den här bloggen och kanske inte riktigt reflekterat färdigt över mina upplevelser i Gambia. Jag känner mig skyldig mig själv ett avslutande inlägg här.

Jag har varit hemma här i Sverige ett bra tag nu.  Ja, det är över två månader nu faktiskt. Den bestående känslan är fortfarande att jag upplever Gambia och Sverige som två helt olika liv. Två separata perioder av mitt liv. Jag har bott i ett annat land under en längre period förut, men det har ändå känts som en episod i mitt vanliga liv. När folk frågar mig om hur det har varit i Gambia och hur jag har haft det så känns det som att försöka förklara något man nyss såg i en film. Eh, eller inte riktigt. Jag har fortfarande svårt att förklara. Vad ska man säga liksom? Var ska man börja? Jag menar, hur har du haft det under ditt liv hittills? Det är kanske därför jag pratat så lite om mina upplevelser sedan jag kom hem. Jag har inte visat bilder för någon förutom okända människor, trots att jag har tusentals fotografier med mig hem. Folk kanske känner att jag inte vill visa vad jag har haft för mig. Det kan inte vara längre från sanningen. Jag vill väldigt gärna berätta och visa allt om jag kan. Har kanske bara väntat  på rätt tillfälle, eller att saker ska stabilisera sig lite. Hah. Ja, fråga hemskt gärna om ni är intresserade. Ibland spränger det i bröstet efter en längtan efter att försöka förklara.

Livet här hemma har en tendens att fånga upp en i det som är aktuellt för tillfället. Det som måste göras nu. Det som jag ska göra klart innan jag kan ägna mig åt annat. Innan jag kan ägna mig åt nästa grej som måste fixas innan jag kan ägna mig åt nästa grej som bara måste fixas innan nästa grej jag bara måste ta tag i… Saknar jag Gambia? Eh, det har jag inte funderat över, jag skulle ju bara fixa klart en grej.
När jag tar mig tid att känna lite, så inser jag att ja, jag saknar Gambia. Det är väl inte så konstigt, vissa saker saknar man, vissa saker glömmer man bort att man inte saknar. Men man kanske behöver ta sig tid att reflektera lite över sånt.

Musik har en väldigt stark koppling till känslor och minnen för mig. När jag lyssnar på Youssou N’dour väcks alla Gambia-känslor till liv och jag känner den röda sanden som hela tiden fyller mina sandaler, baobabträdets styrka när jag  klänger en gren högre upp och den brända huden från en hel dag på Ile de Goree på underarmarna. När jag lyssnar på In the waiting line är det som att jag sitter på flygplanet till Gambia oerhört nervös eller gåendes på rullbanden på Bryssels flygplats fram och tillbaka i spänd förväntan på att komma hem.

Jag har bestämt mig för att övertala och inspirera så många människor som möjligt att göra en liknande resa som min. Varför då? Därför att jag tror att sådana saker påverkar människor starkt och oundvikligen på ett positivt sätt. Själv känner jag kanske inte så tydligt och uppenbart denna påverkan men när jag sätter mig ner och funderar så inser jag att jag ser en tydlig skillnad mellan före-gambia och efter-gambia i mitt liv. Det handlar om en inställning och ett angreppssätt tror jag. Och jag mår bättre nu.

Jag känner ett par människor som aldrig håller sig inom normens ramar.  Typiskt är de friluftsmänniskor som spenderar mer tid under stjärnhimlen än under betongtak och som håller ut kanske en månad eller två “hemma” i stan innan de ger sig av till Svalbard eller på klätterresa i Europa. Kanske är det beroendeframkallande att röra på sig och att leva i nya miljöer. Har man väl börjat så tror jag i alla fall att det är lätt att känna ett fortsatt behov av att bryta upp.

Har du tänkt på att du lever ett väldigt begränsat liv? Nästan alla begränsningar är mentala. Har du tänkt på att du skulle kunna ta en charterstol för 2999 kr till västafrika och bosätta dig där och leva gott på att du kan en hel del om datorer. Nej, det är inte en tokig idé, det är ett fullt reellt och möjligt alternativ till det du gör nu, jag lovar. Det har du inte tagit med i dina alternativ till framtidsplaner va? Eller vad sägs om att åka till Sydostasien och starta en restaurang? Jag tror säkert att det också är fullt möjligt, även om jag inte varit där. Vi ser normalt en väldigt begränsad del av våra oändliga levnadsalternativ. En hel del människor är olyckliga och kommer att förbli olyckliga därför att de inte vågar något annat. Och grejen är att även om jag säger detta till er så kommer ni inte att inse det själva förens ni brutit upp från er vanlig miljö och besökt någon annans. Eller så har ni redan gjort det, och då frågar jag - varför inte igen?

Jag är väldigt tacksam över det upplevelser som jag fått privilegiet att uppleva på ett tryggt och enkelt sätt
genom KFUK-KFUM. Jag gissar att min resa till Gambia har påverkat mig mer än jag inser. Jag vill gärna åka dit igen, och jag tänker att det är ganska lätt att ta en billig flygresa dit under semesterperioden och spendera en vecka eller två med att återuppleva minnen. Men varför inte sex månader igen? Det är passar inte bra med alliansens syn på hur jag borde genomföra mina studier och mitt yrkesliv, men vad har jag för skyldigheter gentemot Reinfeldt egentligen? Varför inte bli dyklärare i Nya Zeeland? Jag måste bara lära mig att dyka först, men det är ju knappast omöjligt. Nja, jag vågar nog inte riktigt just nu, men jag måste fortsätta att utmana mina invanda tankemönster. Om jag vänjer mig vid tanken kommer till slut frågan - varför inte? Och ja - varför inte? Jag lovar att frågan kommer att dyka upp hos dig också nån gång och kan då din svenska lagomhjärna lyckas komma på ett rationellt svar? Behöver du hjälp med motargument mot normen och vanemönstren så är du välkommen att höra av dig.

Själv ska jag komma på något nytt att bli rädd för och sedan fundera på om det kanske inte är möjligt ändå.

Nu har jag varit hemma i nästan två veckor. Hemma i vårkyliga Sverige. Bara det faktum att jag inte funnit tid att skriva något här än är väl ett tecken på att livet är lite mer hektiskt här än i Gambia. Det har funnits mycket att göra, folk att träffa, saker att se. Som vanligt är det lite svårt att förklara hur det känns att vara hemma igen.

När jag kom hem möttes jag av mycket lyx - bekväma bilresor, kallvatten i kranen, varma duschar, affärer, rena kläder, bredband och inte minst av allt väldigt god mat. Det kändes lite som att bo på lyxhotell. Min hjärna fattade nog inte riktigt att det här är min vardag numera, jag förväntade mig att komma tillbaka till mitt rum på YMCA när dagen var slut. Det känns som att jag börjar landa mer nu.

Självklart är det det delade känslor. Skönt att vara hemma och roligt att träffa alla vänner. Samtidigt saknar jag det enklare livet i Gambia. Saknar att sitta på taket och dricka kaffe och ta det lugnt. Saknar stämningen bland folket i Studion. Jag hoppas dock att jag kan behålla lite av Gambias lugn inom mig.

Många människor jag träffar här hemma säger sig vara avundsjuka på mitt halvår i Afrika och många verkar ha en stark vilja att resa bort från Sverige och uppleva andra miljöer. Det är sunt tycker jag. Samtidigt tycker jag att man kan påminna sig om att vi lever i ett ganska bra land. Det kan vi vara stolta över, även om man ibland tvekar över om det är tillåtet att vara stolt över sitt eget land.

Jag tycker att ni kan vara stolta över att ni lever i ett samhälle som tar hand om alla sina invånare och hjälper dem som har det mindre bra. Att ni lever i ett land där de största korruptionsskandalerna involverar Toblerone. Var stolta över att ni lever i ett samhälle där män och kvinnor har i stort sett samma möjligheter att göra vad de vill av sitt liv.

Ni som arbetar kan vara stolta över att ni skapar något och gör något produktivt med ert liv, istället för att sitta och dricka te hela dagarna.

Ni som studerar kan vara stolta över att ni kämpar med att lära er saker i många år även fast det ofta är jobbigt. Utbildning gör skillnad! Det breddar sinnet och öppnar nya tankebanor, det är jag övertygad om efter min period i ett utvecklingsland.

Och glöm inte att vara stolta över er själva. Vill ni bredda ert sinne och sätta ert liv i perspektiv så kan jag definitivt rekommendera en längre period i ett utvecklingsland. Det är inte alltid lätt eller bekvämt att ge sig iväg och inte alltid roligt och enkelt när man är borta, men det ger mycket. Fundera på det vet jag. Vad har du för möjlighet att se en ny verklighet?

För er som känner att ni inte ser så många möjligheter vid er utvecklingshorisont kan jag rekommendera att engagera er i en organisation som ger er nya möjligheter för personlig utveckling. Varför inte världens största ungdomsorganisation?
KFUK-KFUM
Framtiden just nu

Omogen mango är väldigt hård och väldigt, väldigt sur.

Om 30 min åker jag. Om allt går bra är jag i Stockholm kl 11 imorgon.

Hej då Gambia.

Senaste dagarna här har varit händelserika. Idag följde jag med Karamo på en spelning med Sambou Suso och hennes band. För er som inte är instta - Karamo är vår musikproducent som har tagit över efter Katherine som åkte hem till Amerika igår och Sambou Suso är hans faster (eller nåt sånt) och är en superstjärna på den gambiska musikhimlen. Sambo har just lanserat ett nytt album och hon och hennes band (där Karamo spelar kora) gjorde en TV-inspelad spelning i GRTS (gambias enda TV-kanal) studio med pratshow och allt. Förutom att Karamo spelar i bandet så var vi där eftersom vi hyrde ut vår ljudutrustning för evenemanget och vi agerade ljudtekniker. Våran insats som ljudtekniker ska jag inte gå in på just nu, men jag kan berätta att det var ganska spännande att vara hos GRTS. Produktionerna som Gambias enda och statsägda TV-kanal gör ser ibland ut som de var inspelade hemma i någons vardagsrum, men det var kul att se en TV-inspelning live. Folket där var väldigt stolta över sin utrustning och när de fick reda på att jag höll på med media så visade de mig sina kontrollrum och all fin utrustning. Jag fick se nyhetsstudion också som man ser på TV varje kväll. Det var kul

I övrigt håller jag på och packar. Eller kanske snarare antipackar. Eftersom jag gärna vill ta med mig minst en tredjedel av Gambia hem så väger nog min packning lite mer än Brussels airlines vill att den ska göra. Jag måste därför smärtsamt nog lämna en hel del grejer här. Jag lämpade just av alla mina svenska pocketböcker här i Studion, vi får väl se om de någonsin blir lästa av någon.

Det är också dags att säga hej då till Gambia. Som vanligt vid avsked så vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Jag kommer att sakna många saker i Gambia. Kanske framförallt känslan av att livet är lite mer bekymmerslöst här. Förändring är oftast bra dock, och det känns samtidigt bra att röra på sig igen.

Det är en stämning av avsked här på YMCA. Katherine åker hem till USA ikväll och jag åker på torsdag kväll. Saker ska avslutas, folk ska tackas och en eller annan avskedsgåva överlämnas.

Jag blev överaskad med en liten tack-och-hej-då-get-together anordnad av mina studenter i CTC. De bjöd på läsk, vi tog lite foton och jag fick en väldigt fin present - två afrikanska tröjor. En av studenterna höll också ett högtidligt tal vilket jag tyckte var ganska underhållande, speciellt eftersom det var inför sex personer som satt och drack läsk i ett datorlabb. Högtidliga tal är dock väldigt viktigt i det här landet har jag märkt. Det var i alla fall lite rörande måste jag medge, med fraser som “you will never leave our hearts” och “you have forever changed our lives”. När man håller högtidliga tal måste man ju se till att det låter högtidligt
Jag har känt mig lite trött och hängig idag och börjar känna av tecken på sjukdom. Jag hoppas att det inte bryter ut i något allt för jobbigt eller helst inte alls. Det är jobbigt att resa när man är sjuk.

Mangon är fortfarande inte mogen. Kanske äter en ändå.

Jag tror att jag nämnt tidigare att Gambias religiösa liv ofta är ett hopkok av flera olika trosuppfattningar. Trots att de flesta här är muslimer eller kristna så finns det ofta inslag av traditionella västafrikanska religioner och traditioner i världsuppfattningen. Ett exempel på detta är att de flesta tror på häxkraft och magi i någon utsträckning.

I västafrika finns en stark tro på marabouts - religiösa ledare med speciella krafter. Till marabouten går man om man behöver hjälp med något som kräver lite extra övernaturlig handpåläggning. Marabouten kan ge dig vätskor och växter som är bra för olika saker. Marabouten kan också förhäxa folk du vill göra illa och lägga förbannelser på dem. Har man fått en förbannelse på sig måste man gå till en marabout som kan hjälpa en att bli av med den.

Marabouts kan också hjälpa dig att göra en juju (eller grigri som de kallas i andra delar av västafrika). EN juju är oftast en liten utsmyckad träbit som fästs med ett läderband kring t ex överarmen och är till för att skydda dig eller ge dig tur. Det finns jujus för det mesta, tur i kärlek eller skydd mot besvärjelser och det finns till och med de som skyddar mot knivhugg och gevärskulor. Smidigt va? För att se till att man även har Allah på sin sida så stoppar man ofta in små lappar med Korancitat på i jujun. Ganska många människor bär jujus här i Gambia, och en del har hela kroppen full.

Mina kollegor och vänner här i Gambia i min ålder tror också på marabouts och jujus. Ibland kan de vara lite skeptiska, men de flesta verkar tro att marabouts och jujus i alla fall har någon form av effekt. När vi satt uppe på taket i fredags och hade vår lilla personalfest så förklarade Chinua att magi och förbannelser definitivt var på riktigt, och de andra instämde. Som tur var så är Chinua en troende kristen så han är skyddad från förbannelser från en marabout. Det var lite mer tveksamt med mitt skydd tydligen, men vad jag vet har jag inte blivit förhäxad än.

Det har alltid funnits ett visst mått av frustration i min undervisning här på YMCA. Jag har undervisat en klass i html sedan andra veckan jag kom hit, men trots sex månaders tragglande har de fortfarande inte kommit särskilt långt i förståelsen av webbprogrammering. De kan kopiera instruktioner och skriva kod som de skrivit förut men när det gäller att generalisera och tänka själva så faller det ganska snart. Det frustrerar mig att grundläggande ideer och koncept (som vad en tagg är och vad den har för funktion t ex) fortfarande inte verkar fastna, för utan den förståelsen kommer de aldrig kunna använda sina kunskaper eller skapa något på egen hand. Det är frustrerande, men samtidigt förstår jag att det är svårt att greppa programmeringskoncept om man inte ens vet grundläggande saker om hur man anvander en dator, saker som filhantering och fönsterhantering. Samtidigt finns det inte så mycket intresse eller engagemang hos mina studenter i CTC, finns det chans att sitta och surfa eller inte göra något alls så görs helst det. Har man inte intresse eller driv att lära sig så kommer man antagligen inte att göra det heller.

Sedan två månader tillbaka undervisar jag html och css även i det projekt jag varit med och startat med skolungdomar från skolor i närheten. Det har gått ganska segt i undervisningen även där och det har gjort att jag tappat lite sug och hopp om att jag ska kunna lära någon här något. Jag har testat lite olika pedagogiska modeller dock och vissa saker funkar bättre än andra här. Att ge ungdomarna uppgifter som kräver någon form av självständigt tänkande är svårt i början (eller alls?), men leder man dem gemensamt genom övningar så kommer de igång själva efter ett tag och börjar ställa frågor och hitta på egna saker. Det har inte verkat vara så mycket som fastnat än dock, och det har känts lite nedslående.

Idag hade jag min sista lektion med skolprojektsungdomarna, och det var en väldigt givande föreläsning. Ungdommarna har äntligen börjat släppa loss lite och vågar ställa frågor och skratta och ha roligt. Och för första gången ser jag tydliga framsteg - de har verkligen lärt sig saker! Idag visade en del att de förstod en del ganska knepiga saker inom css, vilket är mycket kul. Undervisande kan vara oerhört givande när man ser framsteg! Idag var helt enklet en bra föreläsning, och då är det såklart min sista. Sånt är livet antar jag.

Igår kväll hade vi en liten takfest här på YMCA, eftersom både jag och Katherine åker härifrån nästa vecka. Det var en trevlig tillställning, och roligt att samla alla som jobbar här - vi träffas sällan alla på fritiden då vi bor på olika ställen. Igår var sista gången jag träffade Todd, som jobbar här i Studion. Det känns väldigt tråkigt. Vi har haft många ideer om saker och projekt att hitta på här, synd att man inte har tid att jobba mer med sånt. Det har varit jobbiga perioder här, men vi har haft mycket kul också. Jobbet i Studion har erbjudit en frihet och möjlighet till kreativitet som jag uppskattat mycket. Jaja, mot nya äventyr antar jag.

Jag börjar visst bli sentimental och nostalgisk.

Deprecated: Function split() is deprecated in /home/maniose/public_html/africa/wp-content/plugins/gapp/googleanalytics.php on line 325

Deprecated: Function split() is deprecated in /home/maniose/public_html/africa/wp-content/plugins/gapp/googleanalytics.php on line 325

I tisdags begav jag mig iväg på en liten semesterresa till grannlandet Senegal och huvudstaden Dakar. Det är inte oerhört långt till Dakar, men transportsystemen i den här delen av världen är inte alltid de bekvämaste eller snabbaste. Jag kom till Dakar i alla fall och spenderade två intressanta dagar i en av Afrikas kanske mest urbana storstäder.

Ska man resa långt här i Gambia är det alltid bra att få en tidig start. Upp tidigt på morgonen med andra ord för att ta minibuss till Banjul, någon knapp mil från där jag bor. Det är många som pendlar mellan Banjul och Serrekunda eftersom många jobbar i Banjul men ingen vill bo där. Att ta sig med lokalt transportmedel till och från Banjul är ibland ganska galet - hundratals människor som försöker klämma sig in i de få minibussarna som kommer förbi, det finns ganska stor risk att faktiskt bli skadad och ibland vågar inte chafförerna stanna vid de vanliga hållplatserna för att de är rädda att folk ska slita av dörrarna på minibussen. Denna morgon var det ganska lugnt dock. Resan till Banjul kostar 6 dalasi (ungefär 2 kronor).

Väl i Banjul skulle jag bara växla lite pengar till CFA, den valuta som används i Senegal och flera andra länder i västafrika, innan jag hoppade på färjan över till norra sidan av Gambiafloden. Det hade varit smart att ta hand om pengaväxlingen dagen innan, men det råkade vara en helgdag så det gick inte. I min enfald trodde jag att växla lite pengar inte skulle ta så lång tid, nästan två timmar senare var jag vid färjeläget som ligger mitt i Banjul. Två gamla (danska tror jag) färjor tuffar på mellan Banjul på sydbanken och Barra på nordbanken. Man kan nog påstå att de få färjor som korsar Gambiafloden tenderar att vara flaskhalsar i både Gambias och Senegals transprotsystem. Färjeöverfarten mellan Banjul och Barra tar ungefär 40 min, och ofta måste man vänta en god stund på färjan (beroende på hur bra tajming man har såklart). Efter ytterligare 1,5 h och 7 dalasi var jag således i Barra, kanske inte världens mest gemytliga stad.

Från Barra är det inte långt till gränsen. För att komma dit tar man en ny minibuss. När man är vit så har man såklart ett gäng Gambier i hälarna så fort man stiger av färjan, som undrar vart man ska och erbjuder transport. Trevligt att få hjälp, men transporten som erbjuds kommer säkerligen kosta tre eller fyra gånger mer än standardpris. När jag befinner mig på hemmamark kan jag skatta åt en snubbe som vill ha D200 för att ta mig till Lamin när jag vet att det kostar D5, men i Barra vet jag inte vad priset för att ta sig till gränsen är så då är det lite svårare. Jag tog mig till gränsen i alla fall, troligtvis för några dalasi för mycket, och tog tag i gränspasseringsformaliteterna.

Jag har hört att gränspasseringen på Gambias sida kan vara lite omständig om man är utlänning. Mycket riktigt skulle väskan sökas igenom, kroppsvisitering genomföras och det skulle tittas misstänksamt i passet ett dussintals gånger. Jag har hört mycket om att poliser och tulltjänstemän ofta är ute efter mutor i Gambia. Personligen har jag aldrig råkat ut för att någon vill ha en muta från mig här, men auktoritetspersoner verkar i allmänhet gilla att göra det tydligt att det är de som har makten. Efter att tullpersonalen granskat mina kalsonger och muttrat över mina panodil fick jag i alla fall gå. På Senegals sida handlade det bara om att få en stämpel i passet. Hela gränspasseringen är inte speciellt strukturerad eller tydlig och det är ganska lätt att bara knalla över gränsen utan att få sina stämplar eller bli kroppsvisiterad. Som svensk uppskattar jag tydliga intruktioner och gärna väl avgränsadde fållor så att man inte råkar gå fel.

Garaget där bilarna och bussarna mot Dakar går från ligger några hundra meter från gränspasseringen. En moped och några dalasi tar mig dit. När man vill ta sig till Dakar finns det lite olika transportfordon att välja på, ju obekvämare desto billigare. Jag valde det dyraste - en sept-place. En sept-place är en Peugeot 505 som man rivit ut originalsätena ur och satt in en extra rad säten så att man får plats med en chafför och sju passagerare. En sådan tog mig på den ganska långa färden mot Dakar. Vägarna mellan gränsen och Dakar är mestadels ganska bra. Sträckan innan man kommer till Kaolack (som av vad jag såg verkade vara en stad byggd på en soptipp) är dock väldigt dålig och större delen av vägen åker man bredvid asfaltsvägen på improviserade sandvägar. Trots att sept-place troligtvis är det bekvämaste sättet att resa till Dakar så är det inte speciellt skönt att knappt kunna röra benen under de fem timmar det tar att köra dit. Mindre skönt än man skulle kunna vänta sig faktiskt. När vi susade förbi de långsammare bussarna var jag i alla fall glad att jag inte valt en sådan.

Väl framme i Dakar var jag inte i min bästa form någonson, speciellt med tanke på att jag rest i närmare tio timmar utan att äta eller dricka.
- Om du inte ätit eller druckit får du väl skylla dig själv, tänker nu många av er och ni har antagligen helt rätt.
Jag tog i alla fall en taxi direkt till det hostel jag blivit rekomenderad och spenderade en lugn kväll i Yoff, en förort till Dakar.

Min tid i Dakar spenderade jag med att titta på staden och besöka museum och liknande. Dakar är en storstad på ett helt annat sätt än något i Gambia, stundtals känns det som vilken storstad i Europa som helst. Jag spenderade också nästan en hel dag på Ile de Gore, som är en liten ö strax utanför Dakar. För att komma dit tog jag en trevlig liten färja som jag delade med vad som verkade vara två eller tre skolklasser. Ile de Gore visade sig vara ett underbart idylliskt ställe som jag blev lite förälskad i. Om man tog bort turisterna och skolklasserna så skulle det vara ett ställe jag skulle kunna tänka mig att bo på. Det finns diverse lämningar av fort och befästningar från olika tidsperioder och ön användes under lång tid för att förvara de slavar som skeppades över till Amerika. I övrigt är ön full av gamla vackra stenhus, smala gränder, mycket grönska och en hel del artister och konstnärer. Mycket trevligt ställe!

Min resa hem från Dakar var ungefär som ditresan med skillnaden att jag hade lite mer kramp i benen under bilfärden. Vid gränspasseringen uttryckte en tulltjänsteman väldigt tydligt att han tyckte om mina billiga karbinhakar jag hade med mig, så han fick en av mig. Min första muta antar jag, men han verkade bli väldigt glad över den i alla fall.

Efter nästan 12 timmars hemresa var jag tillslut tillbaka i mitt kära rum på YMCA. Det var kul att se Dakar - en millionstad i stark utveckling och mycket liv och rörelse, och Ile de Gore - en idyllisk plats med mycket själ. Och skönt att vara hemma igen.

Det finns lite bilder också. 

Det har inte uppdaterats mycket här på bloggen på ett tag nu. Det beror på att jag vet att ni där hemma har mycket att stå i och jag vill inte störa er med en massa struntprat på bloggen Ni verkar ju hålla på med en massa saker hela tiden där hemma, jag tycker det verkar lite jobbigt. Inte mer än en sak på att-göra-listan i veckan om ni frågar mig.

Hur som helst så kan jag meddela att jag i allra högsta grad fortfarande lever. Det har ju varit påsk, och jag har haft en semestervecka så jag har varit borta en del. Tog en tripp till Dakar bland annat. Sen så är det bara 9 dagar kvar tills jag ska åka hem (konstigt va?) och helt plötsligt är det en massa saker som ska hinnas med innan dess. Jag ska nog hinna klämma in några blogginlägg innan hemresan dock så ni får veta lite om vad som hänt. Just nu vill jag mest ta en dusch och äta middag, så det får vänta lite.

Men vi ses ju snart.

Deprecated: Function split() is deprecated in /home/maniose/public_html/africa/wp-content/plugins/gapp/googleanalytics.php on line 325

Deprecated: Function split() is deprecated in /home/maniose/public_html/africa/wp-content/plugins/gapp/googleanalytics.php on line 325

Jaha, jag tänkte att ni ville se något nytt här. Jag orkar inte skriva något just nu men har två andra förslag:

1. Det finns en ny månadsrapport från mig på riksförbundets hemsida. Läs gärna de andra praktikanternas rapporter också.
2. Det finns lite nya foton från den senaste månaden i mitt webbalbum.

Jag har hört att det är tidigt aprilväder där hemma. Hoppas att ni har det bra i kylan.